Lost Fashion

Jag är bara så trött.Orkar inte tänka efter längre.Alla planer man gör dras ner och förstörs ändå.När jag tittar runt ser jag hur alla omedvetet snurrar runt.Ni ser vad ni vill se och blundar för resten och människor försvinner utan att ni ens vet om det.Blindheten öppnas av en syn när något stort plötsligt händer och du sörjer och tycker synd om dig själv för att du inte upptäkte denna person för länge sen.Ser bara dig själv och din smärta.Men sen inser du att du inte gav vad du borde ha gett tillbaka utan bara blundat.Ditt dåliga samvete jagar dig och du öppnar ögonen för stunden men återgår sen till det vanliga.Att ta förgivet är en vardag men vill du leva så? Att hela tiden vara den som hamnar bakom och som alla tar förgiven blir också en vardag.Försök förstå vad du gör ,vem du ser och hur du är.